Ja så känns det går/idag.

En utav de dagar som jag inte ville skulle komma, den kom och gårdagen hade inget slut med sig heller.
Har inte kunnat sova än. Mina 2 pojkar har åkt nu. De åkte för någon timme sen.

Denna tidiga morgon har mitt hjärta exploderat så många gånger att jag trodde att jag skulle dö.
Men istället för att dö så började smärtan bara om.
Det är väl det som kallas för att leva?!

Av mitt hjärta är det bara stjärnstoft kvar, eller nån äcklig grön sörja som inte vill ta sig samman.

Jag vet jag har turen att träffa mina barn igen som så många andra inte får när ens barn dör t ex.
Men samtidigt så känner jag precis som att det är ett dödsfall eller fler.

Några som läser denna blogg kanske funderar över vad det är som har hänt.
Och på något jävla sätt så känner jag mig förklarings skyldig. Anledningarna är många.

Men nu har mina pojkar flyttat till danmark med sin pappa. Och jag vet att jag kommer att få se dom igen men jag vet bara inte när. Jag saknar min dotter med så fruktansvärt. Men hon bor iaf i samma land och hon bor bara 63 mil ifrån mig.

Och jag känner att jag inte vill flytta just nu, för att komma närmare barnen, det känns omöjligt av olika skäl.
Så jag får för tillfället hitta ett sätt att överleva saknaden efter mina 3 barn.

För att tydlig göra så har jag valt detta själv för att göra så att mina barn ska få det så bra som möjligt, när jag själv anser att jag inte duger och när jag är så rädd för att *förstöra* mina barn tack vare min personlighetsstörning och mina depressioner.
Jag försöker verkligen att lära mig att leva med detta men just nu har det bara varit bakslag på bakslag.
Och när man har blivit golvad ett par gånger och knockad så är det svårare att resa sig,
Men jag ska verkligen göra mitt yttersta att resa mig igen och komma tillbaka till livet.
Och framför allt ge mina barn den mamma som de behöver.

Och jag vill tillägga att jag älskar mina barn över allt annat i denna värld.

En text av en sång som jag tänker väldigt mycket på just nu speciellt på mina barn.

" To think I might not see those eyes, makes it so hard not to cry. And as we say or long goodbye, I nearly do.
Light up light up as if you have a choice. Even if you cannot hear my vocie I´ll be right beside you dear"

// Karin