Senaste inläggen
Sök i bloggen
Kategorier
Arkiv
Länkar

Dagens meningar som är byggda av ord.

2011-03-31 @ 17:26:26

Idag var det ingen bra start på morgonen.

Jag hade svårt att somna för olika orsaker och jag somnade nog efter kl 03, vaknade av att klockan ringde vid 06, men istället för att dra sig upp ur sängen så snoozade jag och vips vaknar jag av att telefonen har ringt, och jag tittar på klockan och får panik, min svägerska skulle komma och hämta mig vid 07:30. Och tittar på telefonen igen och ser att jag bara har 51 missade samtal.
Jag flög upp börjar ringa till svägerskan, hetsar på Sofia att hon får skynda sig för nu har mamma brådis (stackars mammas tjej) försöker slänga ihop morgonkaffe och säger till svägerskan att jag är klar. Och vips så var hon här utanför och tutade och då försökte jag att slänga på mig kläder efter att jag precis kommit ut från duschen. Hon skrattade och sa Va var inte du klar? Nääääää sa jag och hade min hårhanduk på huvudet.
Sofia kom iväg i mycket god tid idag till skolan och vi hann i tid till bollnäs jag hade tid där 8:30.
Det var en ny doktor jag hade och han sa att jag hade fortfarande saker kvar inne och han tyckte inte att jag skulle behöva skrapas för att det inte var så där jätte mycket kvar. Och att han hoppades på att kroppen skulle ta hand om det själv. Annars så skulle jag få komma tillbaka om jag inte läkte som jag skulle efter 10 dagar.
Sedan åkte vi till Åsbacka och jag fikade och var där ett tag.
Annars med känslor och saker så trodde jag att vissa saker vart lösta igår, tjii vad jag bedrog mig.
Det vart en direkt biljett rakt in i ovissheten. Jag försökte hålla mig samlad.

Sedan är det något som är annorlunda och vad kan jag inte sätta fingret på. Så för en liten stund sedan bröt jag ihop igen. Visst är livet underbart!?
Kanske är jag extra känslig men allting som är eller sägs annorlunda eller allt som inte sägs sårar mig.
Kanske är jag naiv?
Kanske är det bara lite för mycket att ta in och för lite sömn?
Varför ska det vara så?
Anledningen är att det just nu finns 3 dörrar för mig. 1 trodde jag öppnades igår men när jag närmade mig dörren så började den sluta sig just nu är den halv öppen och jag är inte personen som stänger och öppnar den. De 2 andra dörrarna  är det bara jag som kan öppna och stänga. Och det är frustrerande och gör ont att slitas mellan dom.
Nu så tänkte jag försöka varva ner och samla kraft och mod för en ny dag i morgon och välkommna den.
Då bär det av till bollnäs igen fast till kursen och umgås med Mari. Vi ska ta en fika på stan med innan vi drar. Skönt med lite ombyte.

Posted in Nu | (0) Kommentarer » | Trackbacks () | Permalink

Lösning för ångest för tillfället

2011-03-30 @ 20:22:06

Onsdag idag och ångesten har hållt mig i ett grepp tills ca kl 15. Har fått hjälp och den hjälpte tack och lov.

Har haft möte med psykologen och sedan fick jag träffa en sjuksköterska som kunde ge mig lite medicin.
Doktorn kommer jag att få träffa nästa vecka och prata en del och då blir det nog sjukskrivning och ev medicin förändringar. Så att jag ska kunna ta mig igenom det här.
Sedan var jag tvungen att försöka lösa lite ekonomi för i morgon ska jag till Bollnäs på gyn för förhoppningsvis den sista kontrollen efter missfallet. Skulle inte förvåna mig om det blir en skrapning. Tiden i morgon är 8:30 och det är en ny läkare som jag kommer att få träffa då.
Syrran var hit idag med men hon skulle åka till Gävle istället för att sova hos mig. Men det gör inget jag måste sova tidigt ikväll nu när jag ska upp så tidigt.
Annars så är saknaden enorm efter han och efter pojkarna mina.
Egentligen så skulle jag ha hämtat mina söner denna helg men eftersom att jag har fått komplikationer med missfallet så vart det inställt.
Så baksteg efter baksteg, men jag hoppas på en ljusning och just nu finns jag bara och inget mer.

Posted in Nu | (0) Kommentarer » | Trackbacks () | Permalink

En liten slipknot låt

2011-03-29 @ 18:31:16

Go!

Stapled shut, inside an outside world and I'm
Sealed in tight, bizarre but right at home
Claustrophobic, closing in and I'm
Catastrophic, not again
I'm smeared across the page, and doused in gasoline
I wear you like a stain, yet I'm the one who's obscene
Catch me up on all your sordid little insurrections,
I've got no time to lose, and I'm just caught up in all the cattle

Fray the strings
Throw the shapes
Hold your breath
Listen!

I am a world before I am a man
I was a creature before I could stand
I will remember before I forget
BEFORE I FORGET THAT!

I'm ripped across the ditch, and settled in the dirt and I'm
I wear you like a stitch, yet I'm the one who's hurt
Pay attention to your twisted little indiscretions
I've got no right to win, I'm just caught up all the battles

Locked in clutch
Pushed in place
Hold your breath
Listen!

I am a world before I am a man
I was a creature before I could stand
I will remember before I forget
BEFORE I FORGET THAT!

I am a world before I am a man
I was a creature before I could stand
I will remember before I forget
BEFORE I FORGET THAT!

My end
It justifies my means
All I ever do is delay
My every attempt to evade
The end of the road and my end
It justifies my means
All I ever do is delay
My every attempt to evade
THE END OF THE ROAD!

I am a world before I am a man
I was a creature before I could stand
I will remember before I forget
BEFORE I FORGET THAT!

I am a world before I am a man
I was a creature before I could stand
I will remember before I forget
BEFORE I FORGET THAT!

I am a world before I am a man
I was a creature before I could stand
I will remember before I forget
BEFORE I FORGET THAT!

Den låten väcker många känslor inom mig. Och utan musiken blir jag tokig.
Och här i Ljusne vräker snön ner.
Hur är det hos er?

Posted in Nu | (0) Kommentarer » | Trackbacks () | Permalink

skit

2011-03-29 @ 18:06:43

Jag blir inge bättre jag sminkar på mig ett ansikte så kan jag klämma fram ett leende.

Jag kan till o med skämta då.
Men inombords dör jag mer och mer för varje sekund.
Ångesten blir starkare.
Är det meningen att man ska må så här. Kom och ge mig ett livsuppehåll. Som fungerar.
Nu lägger jag mig i dvala istället, och känner alla känslor slå mig gul och blå.

Posted in Nu | (0) Kommentarer » | Trackbacks () | Permalink

"ingenting någonsin"

2011-03-28 @ 17:30:57

Börjar med en liten text ifrån gruppen Kent, Ingenting någonsin 

Dom säger att jag varit trasig
Aldrig har jag varit hel
Dom säger det är nåt med benen
men ingenting har någonsin
varit mer fel

Dom säger att jag varit elak
Alltid har jag varit rak
Dom säger det är nåt med hjärtat
men ingenting har någonsin
slagit så hårda slag

Dom säger jag varit farlig
Alltid har jag varit svag
Dom säger det är nåt med mitt huvud
men ingenting har någonsin
varit så nära ett svar
Jag har hört musik hela dagen. Hela tiden påminner något mig om dig.
Jag väntar och hjärtat gör ont. Ångesten kommer och tar strypgrepp på mig titt som tätt.
Jag står, går och kryper fram.
Aldrig förr så medveten och omedveten.
Det är bortom min kontroll. 
Vi får se hur tavlan målas, spänd att se vilket motiv som ska dyka upp på duken.
Men samtidigt rädd för att det inte är det porträttet eller bilden som jag vill ska dyka upp.
Min bok och mina kapitel skrivs hela tiden.
Har tagit min kur nu med men ingenting har hänt. Så nu måste jag vänta på att det ska bli torsdag för att se
hur tabletterna har haft sin verkan. Men jag tror det blir en skrapning.
Nog tjatat om mig och mina känslor, hur är det med ert liv och era känslor?
P.S Har även löst Sofias matteläxa, och nu fattar jag. Det är 50-28= 20+2 (man ska räkna uppåt) 28+22 är 50. D.S

Posted in Nu | (0) Kommentarer » | Trackbacks () | Permalink

Läxa och väntan.

2011-03-28 @ 01:42:32

Jag har lärt mig många saker om mig själv och andra nu under mitt liv.

Och det är att jag älskar en man som har levt under mina regler och vissa han bad mig om var kanske inte så mycket.
Men vi tänker olika om saker, det får så vara, det finns alltid en lösning till det.
En del av vad jag har lärt mig.
Mina vänner och familj är en stor del utav mitt liv, men det är inte dom jag delar min säng med det är inte dom som håller mig när jag gråter mig sömnlös på nätterna, det är inte dom som delar mitt liv varje sekund ni hjälper mig så gott ni kan och jag är er evigt tacksam för att ni står ut med mig. Men jag undrar om inte skulle ni stå ut med mig i mer än någon vecka, varje sekund? Och ni finns där för mig på ett annat sätt sånt som vänner och familj är mot varandra. ( obs inte mina barn det är en stor skillnad de finns alltid där och på ett helt annat sätt.)
Jag vill ha en del som är fast och vid min sida där 24/7 och jag vill vara där för honom också på samma sätt.. Snälla vänner och familj tro inte att jag vill bli av med er, men jag har lärt mig en skillnad som jag inte har vetat om förut.
Jag har aldrig lärt mig så mycket förr under en sån snabb tid. Men det kan vara försent.
Detta var det jag måste lära mig.
Jag har lärt mig min läxa.
Jag kommer aldrig aldrig aldrig göra om detta misstag.
Och jag vet mitt beslut och jag står fast för det..
Just nu är det bara väntan på en annans beslut.

Posted in Nu | (0) Kommentarer » | Trackbacks () | Permalink

Natt

2011-03-25 @ 02:39:08

Nu när jag har rensat så kommer spökena tillbaka.

Det är minnen, minnen för livet.
Tur för dig att du har ett dåligt minne, då kanske du glömmer snabbare.
Trodde att jag skulle tuppa av trötthet men tydligen inte.
Måste skriva av mig igen för att parera känslorna.
Det är som att en sekund kan förändra allt.
Tänkte inte bli så långdragen idag. En liten bit själavård.
Avslutar med en bit av en text från låten socker av Kent.
"Spelar det längre någon roll
Jag orkar inte slåss
Det är bortom min kontroll
Du lämnade mig ensam
Och självklart blev jag rädd
Min sista gnista hopp
Var att synas att bli sedd
Och jag glömmer bort att andas"


Posted in Nu | (0) Kommentarer » | Trackbacks () | Permalink

Ljusare

2011-03-24 @ 21:01:14

Idag är en ljusare Karin som skriver här.

En ljusare Karin som har accepterat, hjärtat får göra ont, och nej allt i livet är inte rättvist.
Jag var inte till Preem idag heller. Jag måste få bara samla mig lite till, göra om i hemmet, idag har jag åstadkommit en hel del här hemma.
Jag rensar och väntar på att få åka iväg med sopor.
Så skönt. Jag har en egen liten filosofi har man ordning i sina skåp så kan man få ordning på sitt liv med.
Denna dag gjorde inte lika ont, visst jag kände av hjärtat hela tiden men idag kunde jag kontrollera smärtan, jag har till och med skämtat och skrattat idag.
Jag kanske håller på att släppa dig fri nu.
Idag var jag till Bollnäs på gyn undersökning. Min syster körde mig. Vi vart lite sena, doktorn kom och hämtade mig.
Han undersökte mig och sa att allt inte hade kommit ut än, och först sa han att jag skulle skrapas men sen ångrade han sig och sa att jag skulle få tabletter ett par andra tabletter än de jag fått förut.
Så ska jag tillbaka om en vecka igen. Jag hoppas verkligen att det har försvunnit då.
Jag vill göra dig delaktig i detta, även om vi har gått skilda vägar, det var ju trots allt våran bebis som vi miste.
Men nu är det min kropp och du finns inte kvar, så får jag ensam ta hant om det.
Det känns lite orättvist du kunde bara dra.
Men samtidigt kan du inte göra något åt min situation.
Jag vill inte skuldbelägga dig.
Sen vårat samtal igår så har jag hunnit tänkt efter, det hjälpte att prata med varandra.
Skönt och befriande. Även om det gjorde ont igår så var denna dagen bättre.

Posted in Nu | (0) Kommentarer » | Trackbacks () | Permalink

Får se i morgon.

2011-03-24 @ 00:34:30

Jag vill spränga mina öron så jag slipper höra, jag vill inte längre kunna se, slippa detta..

Gå i dvala. Jag vill flytta, jag vill inte ha minnen just nu.
Jag vill radera.
Jag vågar inte skriva till dig, jag är rädd för att störa dig.
Sofia frågar mig hela tiden om saker om dig, hon saknar dig.
Du sa att du skulle bli tokig utan mig, jag undrar vem som vart tokig.
Jag vet inte hur du har det idag, jag är nog tokig.
Livrädd, det känns som att födas på nytt, att lära sig allt man redan lärt sig, väsentliga saker som att stå, krypa och gå.
Jag blir rädd när kroppen börjar skaka, vet inte om det är förskalv, jordskalv eller efterskalv.
Nyss skrev vi med varandra, pirrig vart jag, sedan gick det över.
Du frågade mig om vi inte skulle sluta prata, eller om pratandet hjälpte mig.
Just nu verkar det ha hjälpt men i morgon kan jag inte svara på.
Du verkar också ha det svårt.
Men sen byter du och säger att livet går vidare.
Ja visst fan går livet vidare, men just nu är det svårt att inse det.
Och när du säger så, så känns det som att det inte var så märkvärdigt.
Men du kanske döljer vad du egentligen känner.
Och vad har jag för rätt att veta det?
För att jag vill, men du vill inte längre.
Jag trodde att jag inte ville men jag hade fel. Och det visste jag exakt när vi var i sängen och pratade.
Du gör mig förtvivlad.
Du önskar mig väl, men det är svårt att ta det för du hjälpte till att sätta mig här.
Men vad ska du göra?
Vad ska jag göra?
Nu ska jag snart gå in o kramas med kudden och med min fina Sofia.
God natt

Posted in Nu | (2) Kommentarer » | Trackbacks () | Permalink

Brevet till dig

2011-03-23 @ 15:40:11

Mitt hjärta vart är du? Vart har du flytt? Din överlevnads strategi är bättre än min.

Du trodde att jag var en annan, men jag lovar och svär det här är inte min känsla den måste vara din.
Varför lämnade du den kvar?
Var dina misstankar mot mig dom du kände själv?
Jag vet inte längre.
Jag brukar kalla mig en estetisk människa, men nu är den död, eller vilandes. Jag kan inte se något vackert längre.
Allt har tappat sin glöd, sin färg. Doften luktar unket, som kall bråd död.
Jag trodde att jag var ditt allt, men jag är nog utbytbar för dig.
Jag måste ha gjort något ont, det var nog aldrig meningen att jag skulle vara lycklig.
Vilken tur att jag har de egenskaper jag har, jag hoppas verkligen inte att du har tagit det ifrån mig också.
Och även om jag nu bara skriver allt detta för att skuldbelägga dig så är det inte ditt fel, det var mitt fel också, jag är inte perfekt.
Jag vill bara dela min smärta och sorg med dig.
Jag vill inte längre komma på ideér om hur jag kunde ha fått dig att stanna, jag vill släppa dig hjärtat. Varför finns du kvar?
Jag såg innan idag att du loggade in på msn, jag blir lugn då.
Du vet den där känslan som vi hade i början, och jag blir nyfiken.
Martyren har anmält sig själv, eller rättare sagt min inre sadist.
Jag har tagit mig i kragen och tvättat, sadisten inom mig luktade på ditt örngott, barnet inom mig skrek efter mer, den vuxna människan sa till med hög röst VAD HÅLLER DU PÅ MED?
Den vuxna vann denna kamp. Men inte kampen om din kudde den har barnet vunnit än så länge, jag kramar den på natten, som ett barn.
En dröm om något helt annat.
Logiken finns inte längre, det är som om jorden har tappat solen, mörkt, kallt och svart.
Jag kan vandra in i allas famnar och jag vill bli tröstad, men de som skulle trösta mig är inte du och det är ju bara din famn jag vill krypa in i.
Jag vill bara bli kramad av dig, som människor beskriver en mammas ömma famn.
Den har jag själv gett till mina barn.
Jag vill krama mina barn som jag vill bli kramad av dig älskling.
Jag behöver dig som min snuttefilt.
Jag känner mig som den där räven vi såg om djurplågeri, tittar du på den så ser du mig.
Jag ligger där naken kvar utan mitt skinn och väntar på att lidandet ska ta slut.
Min kropp skakar och ibland får jag svårt att andas.
Jag vill skrika ut min smärta, min svagehet, mitt patetiska jag.
Där skiljer vi oss ifrån varandra du skulle hellre slita ut ditt hjärta och stampa på det än att bli förnedrad,
jag skulle hellre slita ut mitt hjärta stampa på det, spotta på det, klä av mig naken och springa genom stan, skita på mig när du ser än att förlora dig.
Så nu kommer frågan vem älskar sig själv mest?
Vem var mest ego?
Vem älskar den andra mest?
Jag lovade att aldrig göra dig illa igen. Förlåt men jag vill få bort dessa känslor.
Jag kanske inte menar det, och jag tror inte att du ville såra mig.

Posted in Nu | (0) Kommentarer » | Trackbacks () | Permalink

Känslan

2011-03-23 @ 02:55:16

Återigen gråten.

Jag önskar att mina känslor försvann lika snabbt som han kunde åka.
Jag vet att jag klagar mycket och att jag pratar mycket om honom.
Men vad han fattas mig.
Det känns som det har gått flera år.
Jag är ledsen över att det blev så här, en del av mig önskar att jag hade satt stopp för detta för länge sen.
Kan jag säga att han är en del av mig?
Nu när han inte finns hos mig så känner jag mig tom, ensam och övergiven.
Jag vet att jag inte är ensam, men jag vill bara slåss för att få tillbaka honom.
Men det funkar ju inte heller.
Allt är försent.
Om jag hade suttit med facit i handen så hade jag aldrig släppt in honom i mitt hjärta, i mitt liv.
Var det så enkelt att lämna mig?
Jag vet att jag har mina barn att fokusera på, hade jag vetat detta så hade inte min situation inte sett ut så här idag.
Aldrig mer ska jag tillåta mig själv att bli kär, jag har fått nog av att känna sorg och grejor.
Hela mitt liv har bestått av människor som har svikit mig, lämnat mig, sårat mig och avsked både på gott och ont.
Alla dessa hinder och jag står kvar.
Idag när jag skulle försöka möblera om så var jag inte lika effektiv som jag ville, en del vart gjort en del har jag kvar. Medans detta så stördes jag av att bli plågad, jag bröt ihop. Jag som trodde att gråten hade lämnat mig.
Helt plötsligt hjälper inga mediciner i världen mot känslorna.
Och ja jag älskar mina barn, jag har inte glömt dom, men det är ett annan stor kärlek <3
Jag känner att jag inte behövde detta för det känns som ett stort fett hål rakt ner i avgrunden o jag föll igen.
Denna gången föll jag ner i ett annat hål, jag föll på ett annat sätt.
Men samtidigt kanske jag behövde detta, för att komma vidare?
Lära mig att bli starkare.
Vill ni veta en sak?
Jag har iallafall inga som helst känslor att avsluta mitt liv, helt borta är dom.
Jag vill leva, och finnas för mina barn, mina vänner, familj och nära o kära.
Så som ni har funnits för mig i vått och torrt, vill jag finnas för er.
Det känns bara som att någon har ryckt ut en del av hjärtat och smärtan finns kvar.
Kanske detta är mitt livs stora kärlek, jag tror det.
Jag är slut på ett annat sätt än vad jag har varit tidigare, men det har varit några mörka år med några ljusglimtar i.
Avslutar som vanligt med en liten textrad ifrån Kent ifrån låten Stoppa mig Juni (lilla ego) " Den här känslan som Jag har är inte min Den blev kvar, är den din? Den smakar som Du…"

Posted in Nu | (0) Kommentarer » | Trackbacks () | Permalink

Minnen, saker, smärta.

2011-03-21 @ 22:42:41

Sitter här på hans plats. Sofia sover på hans plats. Alla minnen finns kvar och han har glömt någon strumpa och någon parfym och lämnat lite småsaker. Sedan fick jag tillbaka plånboken som jag köpte till honom, i garderoben hängde hans tröja som han fick utav mig i födelsedagspresent, och hans tofflor som han fick av mig.

Vart jag än vänder mig om så finns det minnen och saker, allting påminner om honom.
Är det rättvist?
Han har bara minnen kvar, jag har allt kvar.
Delar av mig vill bara slita och ha sönder en annan del av mig vill behålla det för att det har tillhört honom och bekräftelse på vårat liv, våran kärlek och en del av mitt liv.
Nu är det jag, Sofia och pojkarna som jag ska fokusera på, men den satans jävla störningen.
Och jag kommer att vara ledsen ett bra tag nu, men det kommer att gå över, men han kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta.
På ett sätt så stark och på ett sätt så svag. Läskigt.
Lyssnar på Kent - Columbus (jag kan inte fatta hur de gör för att skriva så fantastiska texter)

Posted in Vårat liv | (2) Kommentarer » | Trackbacks () | Permalink

Ja vad har hänt?

2011-03-20 @ 23:59:11

Antingen var det jag eller han eller så var det båda. Som inte räckte till.

De flesta flyr mig som en pestsmittad. Låt det så vara.
Kvävande känsla. Av att aldrig veta något. Men vi föddes inte med ett facit.
Jag hatar allt som har med min störning att göra. Jag hatar att hela tiden slängas mellan 2 världar.
Där ja blir nej och nej blir ja. Eller kanske blir ett ja eller ett nej.
Jag älskar honom av hela mitt hjärta fortfarande, men jag tror det har varit för myckte just nu med allt.
Jag kan inte hantera allt. Och jag är inte perfekt men jag är inte dum, jag är inte korkad. Hoppas jag.
Kanske jag väljer att förstöra för mig själv, eller så är detta riktigt jag gör för mig själv och det blir bra.
Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Jag önskar av hela mitt hjärta att jag och han hade träffats en annan tid, en annan gång, eller om jag hade varit frisk eller *normal*.
Kanske jag var för svensk för honom och han var för arabisk för mig. Man kan inte ändra varandra. Men jag har inga svar till något av det just nu. Jag försöker ta mig igenom detta och ha skaderapport. Haverikommissionen.
Vi försökte men jag räckte inte till. Saker jag gav upp gav jag upp utan ett ord, vissa var jag mer rädd för att släppa, och vissa saker hade han fullkomligt rätt i.
Han gav också upp saker. Men han sa det hela tiden. Älskade hjärta jag ska aldrig göra dig illa igen.
Vissa saker blir man blinda av andra inte.
När jag skriver så ser jag hur kryptiskt det ser ut hoppande och flackande men det är så jag har det känslomässigt just nu.
"En hand mot min strupe och andas blir svårt, en hand runt min hals klämmer allt för hårt, och benen de bär inte längre min kropp stå..." ur en fin låt gravitation av Kent för det är så jag känner mig just nu *känslor*
Och han har aldrig gjort mig illa, bara att jag har gett en bit av mig själv till honom nu som aldrig kommer att komma tillbaka igen. Ett sönderrivet hjärta på alla sätt och vis.
Min stora kärlek jag låter honom gå...
Det är inte bara ens fel det är bådas fel.

Posted in Nu | (2) Kommentarer » | Trackbacks () | Permalink