Gå i dvala. Jag vill flytta, jag vill inte ha minnen just nu.

Jag vill radera.

Jag vågar inte skriva till dig, jag är rädd för att störa dig.

Sofia frågar mig hela tiden om saker om dig, hon saknar dig.

Du sa att du skulle bli tokig utan mig, jag undrar vem som vart tokig.

Jag vet inte hur du har det idag, jag är nog tokig.

Livrädd, det känns som att födas på nytt, att lära sig allt man redan lärt sig, väsentliga saker som att stå, krypa och gå.

Jag blir rädd när kroppen börjar skaka, vet inte om det är förskalv, jordskalv eller efterskalv.

Nyss skrev vi med varandra, pirrig vart jag, sedan gick det över.

Du frågade mig om vi inte skulle sluta prata, eller om pratandet hjälpte mig.

Just nu verkar det ha hjälpt men i morgon kan jag inte svara på.

Du verkar också ha det svårt.

Men sen byter du och säger att livet går vidare.

Ja visst fan går livet vidare, men just nu är det svårt att inse det.

Och när du säger så, så känns det som att det inte var så märkvärdigt.

Men du kanske döljer vad du egentligen känner.

Och vad har jag för rätt att veta det?

För att jag vill, men du vill inte längre.

Jag trodde att jag inte ville men jag hade fel. Och det visste jag exakt när vi var i sängen och pratade.

Du gör mig förtvivlad.

Du önskar mig väl, men det är svårt att ta det för du hjälpte till att sätta mig här.

Men vad ska du göra?

Vad ska jag göra?

Nu ska jag snart gå in o kramas med kudden och med min fina Sofia.

God natt