Jag önskar att mina känslor försvann lika snabbt som han kunde åka.

Jag vet att jag klagar mycket och att jag pratar mycket om honom.

Men vad han fattas mig.

Det känns som det har gått flera år.

Jag är ledsen över att det blev så här, en del av mig önskar att jag hade satt stopp för detta för länge sen.

Kan jag säga att han är en del av mig?

Nu när han inte finns hos mig så känner jag mig tom, ensam och övergiven.

Jag vet att jag inte är ensam, men jag vill bara slåss för att få tillbaka honom.

Men det funkar ju inte heller.

Allt är försent.

Om jag hade suttit med facit i handen så hade jag aldrig släppt in honom i mitt hjärta, i mitt liv.

Var det så enkelt att lämna mig?

Jag vet att jag har mina barn att fokusera på, hade jag vetat detta så hade inte min situation inte sett ut så här idag.

Aldrig mer ska jag tillåta mig själv att bli kär, jag har fått nog av att känna sorg och grejor.

Hela mitt liv har bestått av människor som har svikit mig, lämnat mig, sårat mig och avsked både på gott och ont.

Alla dessa hinder och jag står kvar.

Idag när jag skulle försöka möblera om så var jag inte lika effektiv som jag ville, en del vart gjort en del har jag kvar. Medans detta så stördes jag av att bli plågad, jag bröt ihop. Jag som trodde att gråten hade lämnat mig.

Helt plötsligt hjälper inga mediciner i världen mot känslorna.

Och ja jag älskar mina barn, jag har inte glömt dom, men det är ett annan stor kärlek <3

Jag känner att jag inte behövde detta för det känns som ett stort fett hål rakt ner i avgrunden o jag föll igen.

Denna gången föll jag ner i ett annat hål, jag föll på ett annat sätt.

Men samtidigt kanske jag behövde detta, för att komma vidare?

Lära mig att bli starkare.

Vill ni veta en sak?

Jag har iallafall inga som helst känslor att avsluta mitt liv, helt borta är dom.

Jag vill leva, och finnas för mina barn, mina vänner, familj och nära o kära.

Så som ni har funnits för mig i vått och torrt, vill jag finnas för er.

Det känns bara som att någon har ryckt ut en del av hjärtat och smärtan finns kvar.

Kanske detta är mitt livs stora kärlek, jag tror det.

Jag är slut på ett annat sätt än vad jag har varit tidigare, men det har varit några mörka år med några ljusglimtar i.

Avslutar som vanligt med en liten textrad ifrån Kent ifrån låten Stoppa mig Juni (lilla ego) " Den här känslan som Jag har är inte min Den blev kvar, är den din? Den smakar som Du…"