Har funderat efter samtalet.

Mycket tankar som far genom huvudet.

Du sa att jag hade fel, att jag var fel och att det var mitt fel.

Jag tycker att det var bådas fel lika mycket, men du tyckte att jag hade 80% fel och du max 20%.

Du sa att du kände dig som en leksak, det var aldrig med min mening, för mig var du mitt hjärta.

Men jag får ta det på mig nu att vara den dumma svenska tjejen, och jag tänker och behöver inte längre bevisa för dig om du har rätt eller fel om mig.

Men jag hoppas att du kommer att få det bra, hitta den där kvinnan som alltid gör rätt och aldrig fel.

Även om det gör ont så har jag släppt dig fri nu.

Det var mycket tid som ställde till det för oss och press, jag försöker lära mig att ta det lugnt med saker och ting, ibland kan jag göra saker förhastat också genom press, och jag är inte en stresstålig människa.

Men nu har vi båda tid.

Ibland önskar jag att man hade en coach med sig på sidan eller en domare som kunde säga och rådgöra i vad  man gör för rätt eller fel, eller vad man ska tänka på.

Men det är väl det som kallas för livet att vara utan sånt.

Att aldrig veta om det var du som höll för hårt eller jag som var för svag.

Saker och ting ser alltid olika ur andras perspektiv.

Nu tänker jag bara försöka hitta min balans.

Godnatt