Jag intalar mig själv: Det kommer att gå bra nu. Det kommer bli bra. Fan vad bra jag mår. Tänker aldrig mer krypa för någon. Jag ska aldrig bli så igen. Du är som ett mattetal för mig, jag får helt enkelt inte ut det rätta svaret, hur jag än vrider och vänder på det, alla tänkbara variationer. Det är väl därför du är kvar i huvudet och hjärtat. Det enda jag behöver är tid.

Barnmässigt: Sofia älskade lilla skrutta. Varför gör du mamma så rädd ibland? Så vansinnigt rädd om dig mitt älskade barn, men det ska bli bättre nu.

Sebastian och Jonathan, i söndags hörde jag era vackra stämmor, så fort jag hör era röster så skiner jag upp av lycka och stolthet, men samtidigt gör det ett sår i mitt hjärta. Ytterligare ett mattetal men av er har jag ingen press och måsten för att lösa snabbt, ni är tålmodiga och lika jag. Jag säger inte att jag inte vill att det ska lösa sig snabbt, men jag tror och hoppas på att tiden kommer att göra det bästa för oss.

Jag älskar er av hela mitt hjärta och ni finns där för alltid.

Hundmässigt: Simba vilken bra hund, han är toppen härlig. Idag lämnade jag honom hemma en liten stund tills Sofia kom hem och han väntade snällt på henne och mig.

När jag kom hem så vart han så glad och ville inte vika ifrån min sida. Just nu ligger han utslagen i soffan efter en långpromenad.

Övrigt: Jag har och försöker hela tiden att hitta något som kan sätta min hjärna på andra tankar än dom som är jobbiga. Jag är en problemlösare, det vet jag. Och jag är fruktansvärt envis (både på gott och ont) när man tror att jag har gett upp då kommer jag tillbaka med stormsteg.

På ett sätt är tid en god vän och samtidigt en ond fiende.