Brevet till dig

2011-03-23 @ 15:40:11

Mitt hjärta vart är du? Vart har du flytt? Din överlevnads strategi är bättre än min.

Du trodde att jag var en annan, men jag lovar och svär det här är inte min känsla den måste vara din.
Varför lämnade du den kvar?
Var dina misstankar mot mig dom du kände själv?
Jag vet inte längre.
Jag brukar kalla mig en estetisk människa, men nu är den död, eller vilandes. Jag kan inte se något vackert längre.
Allt har tappat sin glöd, sin färg. Doften luktar unket, som kall bråd död.
Jag trodde att jag var ditt allt, men jag är nog utbytbar för dig.
Jag måste ha gjort något ont, det var nog aldrig meningen att jag skulle vara lycklig.
Vilken tur att jag har de egenskaper jag har, jag hoppas verkligen inte att du har tagit det ifrån mig också.
Och även om jag nu bara skriver allt detta för att skuldbelägga dig så är det inte ditt fel, det var mitt fel också, jag är inte perfekt.
Jag vill bara dela min smärta och sorg med dig.
Jag vill inte längre komma på ideér om hur jag kunde ha fått dig att stanna, jag vill släppa dig hjärtat. Varför finns du kvar?
Jag såg innan idag att du loggade in på msn, jag blir lugn då.
Du vet den där känslan som vi hade i början, och jag blir nyfiken.
Martyren har anmält sig själv, eller rättare sagt min inre sadist.
Jag har tagit mig i kragen och tvättat, sadisten inom mig luktade på ditt örngott, barnet inom mig skrek efter mer, den vuxna människan sa till med hög röst VAD HÅLLER DU PÅ MED?
Den vuxna vann denna kamp. Men inte kampen om din kudde den har barnet vunnit än så länge, jag kramar den på natten, som ett barn.
En dröm om något helt annat.
Logiken finns inte längre, det är som om jorden har tappat solen, mörkt, kallt och svart.
Jag kan vandra in i allas famnar och jag vill bli tröstad, men de som skulle trösta mig är inte du och det är ju bara din famn jag vill krypa in i.
Jag vill bara bli kramad av dig, som människor beskriver en mammas ömma famn.
Den har jag själv gett till mina barn.
Jag vill krama mina barn som jag vill bli kramad av dig älskling.
Jag behöver dig som min snuttefilt.
Jag känner mig som den där räven vi såg om djurplågeri, tittar du på den så ser du mig.
Jag ligger där naken kvar utan mitt skinn och väntar på att lidandet ska ta slut.
Min kropp skakar och ibland får jag svårt att andas.
Jag vill skrika ut min smärta, min svagehet, mitt patetiska jag.
Där skiljer vi oss ifrån varandra du skulle hellre slita ut ditt hjärta och stampa på det än att bli förnedrad,
jag skulle hellre slita ut mitt hjärta stampa på det, spotta på det, klä av mig naken och springa genom stan, skita på mig när du ser än att förlora dig.
Så nu kommer frågan vem älskar sig själv mest?
Vem var mest ego?
Vem älskar den andra mest?
Jag lovade att aldrig göra dig illa igen. Förlåt men jag vill få bort dessa känslor.
Jag kanske inte menar det, och jag tror inte att du ville såra mig.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: