Har jag fått nog av mitt mående, min kroniska låga självkänsla, att alltid vara den som hjälper att trycka ner mig själv längst ner i skon..
Hade jag varit ett skoskav hade personen som foten satt på dött av infektionen.

Nu måste jag vidare men det finns inga genvägar, det är bara inse fakta och försöka göra något av den här soppan. Och tro mig soppan smakar fruktansvärt illa, men äter jag inte upp den kommer jag att dö av svält.

Ibland är det bara så svårt att hela tiden slitas mellan i sitt eget psyke, hela jag är ett vandrande blödande sår.
Vilka får ta den värsta smällen det är mina barn.
Käre nån jag ville verkligen inte mina barn det här.

Tröstar mig själv, torkar bort tårarna och tillbaka med att slita tjuren vid hornen, låta både den och mig själv stånga sig blodiga.
Denna gången är inte den sista men varje gång önskar jag att det vore det.
Slippa denna ångest över allt och alla.

Nu blir det nya tag och en framtid mot ett något drägligare mående och den enda som kan göra något åt saken är jag och endast jag.
Lågan pyr inom mig och den kommer att börja skina igen, jag måste bara lära mig att kontrollera syret där inne, inte för mycket och inte för lite.

Nu ska jag försöka ta mig till sängen och glo på min söta dotter som ligger i sin säng mittemot min.
Jag ska njuta av att jag har henne så nära och inte 63 mil härifrån.

Saknar pojkarna mina fina söta rara pojkar.

Sofia, Sebastian och Jonathan mamma älskar ER av hela sitt hjärta.