Ledsen och trött
2011-01-17 @ 07:39:20Det har jag nog rätt att vara.
Det var länge sen jag kände det så här starkt.
I vanliga fall kan jag känna känslan och dämpa den lite. Men nu är smärttröskeln nådd.
Den 14:e Januari var min son Sebastian 4 år. Jag gratulerade honom genom facebook. Jag skrev en rad på min logg. Men jag skickade inte något till honom, ingenting till han och hans bror. Jag är rädd för att det aldrig kommer att komma fram. Kanske till deras postlåda och sedan ner i soptunnan. Jag trodde att jag skulle ha dom till jul. Jag köpte 1 varsit paket till mina fina pojkar, sen köpte jag inget mer. För någonstans så visste jag att de inte skulle komma.
Sist jag hörde ifrån deras far var den 26:e oktober 2010. Jag har träffat mina pojkar 1 gång på snart 8:a månader och det är 4:a månader sen jag såg dom. Sofia träffade Sebastian och Jonathan sist i april. Jag har försökt att ringt till "pojkarnas" mobil som deras far så fint kallade den. Men jag kommer bara till röstbrevlådan.
Jag har skickat ett flertal mejl till deras far, i hopp om att han ska svara, men det har uteblivit!
Om jag ska vara helt ärlig så hade jag en förhoppning när jag inte mådde bra, om jag dog så skulle jag iaf kunna se dom, vara med i varje steg de tog i varje andetag, det jag bävade för var om de skulle vara ledsna och att jag inte skulle kunna trösta dom.
Men jag valde livet. Jag valde att jag alltid skulle finnas där för dom. " och då menar jag alla mina barn" Jag behövde bara lite tid, att läka och bli mig själv igen. Och kunna finnas där oavkortat för mina barn.
Jag trodde att jag gjorde rätt, jag känner att jag gjorde rätt. Men någonstans vart det fel. Och situationen är ohållbar. Jag bara väntar och längtar på var, när och hur. Jag trodde aldrig att det skulle bli så här.
Älskade Sebastian och Jonathan. Jag kommer alltid att finnas där för er. Jag kommer aldrig att ge upp er. Precis lika mycket som jag är där för Sofia.
Jag älskar mina 3 vackra fina barn utav hela mitt hjärta.
Puss o kram från mamma
